xdropit

Från att jag var ca 15 år så började jag aktivt försöka övertala min mamma till att vi skulle köpa en hund till mig. Jag sparade undan alla mina pengar och började skriva listor på olika sätt som det skulle gynna mig att ha en egen hund. Mamma köpte såklart inte mina argument. Hon förklarade gång efter gång att det kostar pengar att ha djur. Alla de där kostnaderna med mat, försäkring och eventuella kostnader hos veterinär var inget jag förstod vid den tiden. Hon förklarade också att de krävs så mycket tid och engagemang för att vara hundägare. 

Jag var så arg! Jag tyckte att hon var så orättvis. Men i dagsläget förstår jag självklart att hon hade rätt i allt hon sa. När man är 15 så ska man inte behöva ha ansvaret för ett djur. Man ska vara ute och uppleva saker och lära känna sig själv. 

När jag var 20 år och hade fått en fast inkomst och hade flyttat hemifrån så började mitt mål kännas mer realistiskt. När jag även blev sambo så visste jag att nu är detta äntligen inte bara en dröm längre utan nu finns det faktiskt en möjlighet till att göra sanning av det. 

Så jag och min sambo började kolla på valpar. Vi satt mest och kollade runt men hade egentligen inte ens bestämt vad vi ville ha för ras eller liknande. Eller jo jag hade bestämt vad jag ville ha! Jag var helt inne på att jag ville ha en amstaff. Hade som sagt haft en pitbull/amerikansk bulldog tidigare och visste att det var en hund i den genren som jag var intresserad av.

En dag så ringde min sambo mig när jag låg hemma och sov och bad mig kolla på en annons som han skickat till mig. Han tyckte att den hunden var så himla fin. Så jag kollade på den och möttes av den kanske sötaste hund jag sett. En 7 månader gammal amstaff blandis. Hon var så fin! Vi bestämde oss för att ringa och kolla om hon fanns kvar utan några höga förhoppningar. Men hon var inte såld och de bad oss även att komma och kolla på henne senare på kvällen.

När vi knackade på dörren så stod jag nästan och skakade. Undrade om det var min framtida hund som stod där på andra sidan dörren. När vi kom in så kom den lilla hunden försiktigt fram och luktade på oss och började sedan vifta lite lungt på svansen och lunkade sen därifrån. Blev chockad över hur lugn och tyst hon var.

Vi satte oss ner vid bordet med ägarna och började prata. Jag hade förberett en lång lista med frågor för att vara säker att vi inte skulle göra något misstag och köpa en sjuk hund eller liknande.

Men allt verkade jätte bra och vi fick även gå ut på en promenad med henne och testa hur hon gick i kopplet och fick lära känna henne lite. Hon var helt underbar och gick lugnt bredvid mig hela tiden. Jag och min sambo kom fram till att fråga om vi kunde ha henne under en prövoperiod. För att se att allt funkade och att även ägarna skulle känna sig nöjda med deras val. 

Ägarna tyckte att de lät som en jätte bra idé och vi kom fram till att vi skulle ha henne en vecka och sen skulle vi lämna henne så hon var där i en vecka och så bestämde vi efter det.

Den veckan som gick så var allt verkligen frid och fröjd. Hon var så lugn och ordningsam. Så för oss var det en självklarhet att vi skulle ha henne. När vi sen fick tillbaka henne och alla kontrakt var skrivna och hon verkligen var våran hund så kom dock många chockerande saker krypandes. Första gången vi märkte att något inte stod rätt till var när vi skulle gå över en gångbro. Zelda stelnade bara till och vägrade röra på sig. Hon såg livrädd ut. Vi hade frågat de förra ägarna om hon var rädd för något men de hade sagt att hon var så stabil och inte rädd för något.

Det tog långt tid och mycket vilja innan hon till slut vågade sig över bron. Vi övade detta varenda dag och i dagsläget så går hon över helt utan problem. 

Fler och fler saker kom upp till ytan. Som att hon var extremt vaktig och att hon hade separationsångest. Helt plötsligt gick hon inte så lugnt i kopplet heller. Vi kunde verkligen inte förstå vad som hade hänt och varför hon var så rädd för allt.

Det sista som kom upp till ytan var osäkerheten. Att hon har fruktansvärt svårt med vissa människor. De kändes som att jag hade blivit så lurad. Vi började till och med ifrågasätta om hon fått något slags lugnande den där första veckan. Men vi vägrade att ge upp. Hon var våran hund nu och vårat ansvar. Vi kunde inte skylla på någon annan längre utan nu var det upp till oss att lösa problemet. 

Vi har kommit väldigt långt med henne i dagsläget. Hon vaktar inte vårat hem som en galning längre, hon vågar gå över broar, vi kan lämna henne ensam utan att hon river sönder hela huset och hon drar inte som en besatt i kopplet. Vi har kommit en lång väg men vi har så långt kvar att gå. Fortfarande så ligger den där jäkla osäkerheten kvar. Jag har inte vetat helt hur jag ska handskas med den. Men nu i mars så börjar jag min utbildning för att bli hundinstruktör och då kommer jag säkerligen få mer verktyg för att kunna ändra det beteendet. 

Jag kommer aldrig sluta hoppas och tro på att vi kan lösa detta. Men jag tror att jag måste sluta se det som något man fixar över en dag. Med denna historien så skulle jag vilja varna alla framtida hundägare. Se till att verkligen veta vad ni ger er in på. Köp inte en omplacerings hund bara för att den är söt och verkar bra. Se till att ha mer kött på benen och verkligen vara säker på att du är redo för det. Det är inget jag rekommenderar som första hund. Hur mycket jag än älskar min hund så kan jag erkänna att skulle jag vetat allt om henne när jag klev in genom den dörren så skulle jag kanske inte köpt henne. Men jag är fortfarande väldigt glad att jag gjorde det. Hon har hjälpt mig att växa och jag har gett henne ett bra liv.