xdropit

På något sätt så kändes det som att det var mitt fel. Att jag inte skött mig själv tillräckligt bra. Men det var ju inget jag kunde göra åt det. Så det var bara att stå ut. 

Både jag och Lexie (den nya hunden, vet inte om jag nämnde hennes namn i förra inlägget) var så grymt uttråkade. Försökte aktivera henne i den mån jag kunde men det räckte inte för fröken. Hon sprang runt och busade som aldrig förr. Hon är nu t.ex. Röd över hela benen eftersom hon tyckte det var en bra idé att äta på en röd penna. Galna hund! Får väll hoppas att de finns någon mening i att jag fick stanna hemma. Om man vill tro på sånt. 

Sen blev helgen ännu jobbigare idag när min bästa vän skrev till mig och berättade att hon varit med i en bilolycka. Hon skickade en länk på en artikel om det och bilden såg helt fruktansvärd ut. Ville bara slänga mig upp ur sängen och bara ta hand om henne. Jag vet hur hemskt det kan vara att vara med i en bilolycka. Var med i en under tiden jag bodde i USA och den chocken låg kvar riktigt länge. Men eftersom hon är som en syster till mig så ville jag finnas där för henne. Ville krama om henne och säga hur glad jag är över att allt ändå gick bra. Skulle inte kunna tänka mig ett liv utan den tjejen så bara det att tänka på att de kunde gått värre gjorde ont i kroppen. Tackar alla änglar som höll koll på min tjej åt mig och såg till att hon klarade sig <3

Men nu kan denna veckan bara bli bättre helt enkelt. Inget ska hålla mig nere nu. Ska även se till att försöka hälsa på min vän och se till att hon också mår bra!

Hej bloggen. Det var längesedan jag skrev nu. Tappade intresset ett tag. Kändes som att jag inte hade något intressant att skriva om. Vilket kanske fortfarande till viss del är sant. Men kanske behöver man inte ha det intressantaste livet för att kunna ha intressanta tankar och åsikter. 

Sen när jag väl började fundera på att börja skriva igen så blev hela mitt liv helt kaotiskt.

Jag fick mer och mer problem med Zelda och hennes osäkerhet växte trotts att vi tränade henne allt vi kunde. Vi har hos olika tränare och gjorde olika tester för att försöka hitta en lösning. Till slut kom vi fram till ett gemensamt beslut att vi tyvärr inte kunde göra mer för våran älskling. Vi lät henne somna in. Det var det jobbigaste beslutet jag har tagit i hela mitt liv. Hon var verkligen mitt allt och jag ville ge henne all lycka i världen.. Men det gick inte. 

Ett ganska kort tag efter så skaffade vi en ny hund. Inte alls för att ersätta Zelda (för det skulle inte ens vara möjligt) men mer för att jag visste att jag inte skulle kunna sluta sörja i den tystnad och tomhet som vår lägenhet erbjöd. Första tiden var jobbig. Jag älskade min lilla valp men jag kom på mig emellanåt att jag önskade att det skulle vara Zelda istället. Med tiden försvann de känslorna. Jag önskade inte att ersätta henne längre utan hela tiden tänkte jag att detta skulle Zelda ha älskat! För hon var riktigt duktig med valpar! 

Nu när det har gått ett tag så gör det inte lika ont längre. Jag minns henne med ett leende på läpparna, glad för den tiden jag fick med henne istället för att vara arg för den tiden jag förlorade. Så mitt liv börjar gå från kaotiskt till ganska normalt igen. Aldrig har det känts mer underbart att bara vara vanlig!